Demens sjukdommen som bara tar och tar.

Jag bara måste skriva av mig:
Min mor drabbades av den hemska sjukdommen demens för många år sedan så idag så bor hon på ett hem. Det har varit en tuff resa.

Jag saknar henne så fruktansvärt mycket. Hon var så glad, smart och omtänksam. Jag hatar demensen som sakta har tagit henne från oss. Jag längtar så ofta till henne men det slutar alltid med att jag kommer hem gråtande när jag besökt henne. Jag kan krama henne och säga att jag älskar henne men hon är inte där, hon är så fin men det är som att krama ett skal. Det låter så grymt men så är det.

Vi hade så roligt ihop när hon var frisk, vi pratades vid varje dag. Jag saknar dessa samtal och jag saknar våra hemlisar. Hon finns ju kvar men ändå inte.
Kompisar som har döda föräldrar säger att dom pratar med sina föräldrar i tankarna, att det känns som om föräldrarna finns där med dem. Jag har en mamma i livet som jag ändå inte kan prata med för demensen har snott henne. Jag hatar demensen!

Har du liknande erfarenheter så får du gärna höra av dig.




Förlåt för detta tråkiga inlägg men jag behövde det just nu.

Fot0: Privat